Livet är fan inte lätt!
När man inte känner sig vacker eller speciell för någon så känns allt meningslöst.
Men jag kämpar mig ÄNDÅ fram genom taggbuskar. Jag har fått många sår på vägen, och dom blir bara fler och fler så man känner sig helt uppcuttad. Så jag lovar snart ser jag ut som en ostekt hamburgare.. Om en hamburgare börjar prata med er så bli inte rädda, de e bara jag som ropar.. 

När tar lidandet slut?
Det är de som är så jävla läskigt.. det tar aldrig slut!
De fortsätter i all evighet precis som rymden, som ett oändligt hål med lite stenar vid väggarna som man landar på ibland då man mår bättre. Sen när man mår sämre så ramlar man ner igen.. Usch vilka äckliga och känsliga känslor jag har!

Fyfan radera allt sorgligt ifrån mitt minne! Jag vill ha de lyckliga stunderna kvar men allt annat SNÄLLA?! radera dom!

PS. jag har inte rökt på ett tag DS.