Du och jag i en sandstorm. Det svider. Solen stecker. Det bränns. Många motgångar och vi tog oss nästan igenom, nästan. Det finns en dag då man ger upp. Jag hoppade av mitt skepp rakt in i hajarnas gap, jag kände tänderna bita sönder alla mina lemmar. Medans de bet och bet tänkte jag på en enda sak. Min skattkista, som låg gömd under en stor sten lång bort i fjärran. Det var bara du och jag, du och jag som visste om det. Medans jag låg där och blev sönderbiten av de stora hajarna stod du kvar på skeppet och log och skratta åt att jag hade misslyckats. När man misslyckas så skäms man, när man skäms så tror man inte på sig själv, när man inte tror på sig själv känns det som om man inte finns, om man inte tror på att man finns då är man borta. Uppäten av hajar, stora, vassa, vita, skinande tänder. Men även om jag är borta ser jag dig fortfarande. Det var meningen att vi skulle leta efter skattkistan tillsammans. Hej då min skattkista. Jag kommer att alldeles snart att återupplivas från hajarnas magar och söka dig på nytt, Det lovar jag!

Wey text av Sandra Jansson. För att jag är bäst xD
Min hjärna är så otroligt tillknycklad idag, ganska skönt :)
Jag kan inte ladda upp några fucking bilder heller, eftersom min bajamaja data är seg :) men de får la bli nästa gång eller ngt.
bye