Det är skönt att skriva av sig ibland och sen bara radera det. Som om man faktiskt verkligen raderar allt dåligt på riktigt. Jag har ju inte skrivit något inlägg om mamma detta året. Jag saknar henne, mer än allt annat. Min mamma som faktiskt satte mig till världen. Hon som alltid fanns där. Jag har lust att skriva hela min historia här, men de gör jag inte för jag vet att ingen skulle läsa det ändå.

Jag saknar att ha någon vid sin sida, som alltid fanns där och som jag visste aldrig skulle lämna mig. Jag vill faktiskt ha barn en dag och kanske till och med gifta mig också. Jag vill ha någon att dela livet med, men bara för att man är ung tar ingen en seriöst och sen de killar som är i min ålder vill inte ha något sånt. Vad jag har förstått iaf, eller så är det bara något fel på mig.